Emily, Ashley och Trisha får fortsätta vänta

Jag har tidigare berättat om familjen Collins och deras kamp för att få uppehållstillstånd i Sverige. Domslut skulle meddelas den 29/5. Nu kom besked... om att de får vänta ännu en vecka. Beslutet är uppskjutet.

Emily är jätteledsen enligt rapport från de som är engagerade i hennes närhet. De runt omkring familjen väljer att tolka dagens besked positivt. Har de tagit till sig Emilys berättelse? Expervittnets? Amnestyrapporten?

Jag tänker också vara positiv och tror därför att Migrationsdomstolen väljer att tro på Emily och inte processföraren från Migrationsverket. Det är det enda rimliga.

Men just nu kan vi bara fortsätta hoppas.

Jag läser: Emily, Ashley och Trisha får fortsätta väntaTwittra om detta!

Reinfeldt mörkar och duckar

För mig som vänstersosse var ett av de grundläggande problemen med Göran Persson hur han knöt makten till sig. Istället för att plocka ministrar från riksdagen (ministrar som i så fall skulle ha varit nominerade av partiet i sin valkrets, och som var folkvalda) så plockade han mer än tidigare statsministrar folk utifrån. Det minskade partiets påverkan på regeringen, och regeringens faktiska förankring i riksdagsgruppen. Skickligt spelat av en maktpolitiker.

Detta är den ena strategin. Den andra logiska strategin för att agera som en maktpolitiker är att osynliggöra sig själv men behålla all kontroll. Den är egentligen mer effektiv och gör spelaren betydligt mer svåråtkomlig.

Fredrik Reinfeldt har valt den andra strategin. Han svarar inte på interpellationer i riksdagen och uttalar sig inte om sin inriktning i sakfrågor. Han har duckat i principiellt viktiga debatter ända sedan han tillträdde. Tänk försämringarna av a-kassan, borttagandet av förmögenhetsskatten, utförsäljningarna av de statliga verken, öppnandet för avknoppningen av våra offentliga sjukhus.

Ministrar eller riksdagsledamöter får ta smällarna. Moderaterna vet att de vann valet snarare på Reinfeldt som person (kontra Persson som person) än som uttolkare av borgerlig politik och ideologi. Alltså ska han hålla sig undan från allt som väcker förtret hos den svenska arbetarklassen och LO-kollektivet.

Istället ska han synas i situationer som anses vara till hans fördel. Istället för att driva politik så dricker han te med politiska celebriteter. Statsministerbesök hos republikanerna George Bush och Arnold Schwarzenegger i USA, kristdemokraten Angela Merkel i Tyskland och hemmabesök i Sverige av de konservativas David Cameron från Storbritannien.

Kritiserade han ockupationen av Irak eller våldet i Afghanistan när han var i USA? Nej, han berättade för Schwarzenegger att han var ett stort fan av hans filmer. Kritiserade han Angela Merkel för att hon som ordförande i EU håller alla detaljer hemliga i förhandlingarna kring en ny konstitution? Nej – han försvarar hemlighetshållandet med att det måste finnas ett spelrum för toppolitikerna att agera i förhandlingarna utan offentlig insyn, utan allmänheten. Vad säger han egentligen i förhandlingarna? Vem vet.

Nu i dagarna besöker han Polen. Har han talat om för presidenten vad den svenska regeringen anser den totala repressionen mot hbt-personer i Polen? Nej, här har han knappast varit den röst för hbt-personers mänskliga rättigheter i världen som han utlovade i sin regeringsförklaring.

Men allt detta är logiskt. Fredrik Reinfeldt ska inte syssla med politik framför kulisserna. Han drar i alla trådar, men när vi ser honom ska han bli fotograferad i videobutiken när han hyr film till sina barn, eller när han sitter på statsbesök och fikar med George Bush.


Persson var en maktspelare utan dess like men han agerade i alla fall öppet. Han försvarade sina ministrar och den politik som regeringen presenterade i riksdagen. Han höll linjetal om alla politikområden och trampade ministrar och utskott på tårna. Men på det sättet var han också ständigt tillgänglig för ifrågasättande och kritik.

Fredrik Reinfeldt ska inte kunna ifrågasättas. Han ska vinna valet åt högern 2010 trots välfärdsslakten och utförsäljningarna. Strategi före politik, utstrålning före innehåll. Men varför är jag förvånad? Det är ju de nya moderaterna i ett pr-skal. Jag läser: Reinfeldt mörkar och duckarTwittra om detta!

Ungas kultur i Malmö

Medan borgarna över hela Sverige skär i kulturen varhelst de vunnit makten, så stakas en väg ut i Malmö som leder i motsatt riktning. Jag är nöjd när jag påstår att vår lokala politik istället vill fortsätta att utveckla kulturlivet, och med ett stort fokus på barn och unga.

Fritt inträde för barn och unga

Bland annat kommer kommunen att prova med fri entré för Malmös barn och ungdomar till vissa kulturinstitutioner i Malmö, bland annat till Malmö muséer. Detta enligt den plan för barn- och ungdomskulturen som kulturnämnden beslutade om på förra veckan. Man ska också skapa mötesplatser med resurser för ungas eget skapande samt göra skolornas höstlov till ett "kulturlov" (vad nu det kommer att innebära).

Den ideologiska vänsterprägeln är tydlig. Nämnden har slagit fast att alla barn och ungdomar - oavsett sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar samt fysiska och andra funktionsnedsättningar - ska ha tillgång till Malmö stads kulturutbud, punkt. Dessutom målinriktar man ännu tydligare genom att säga att barn och ungas egen kulturutövning, oavsett uttrycksform, särskilt ska uppmärksammas och prioriteras.

Malmö ska dessutom stärka det praktiska deltagandet. Ett av sätten att ta tillvara barns och ungas röster och tankar blir genom att de ska få möjlighet att påverka och medverka i både planering och produktion av institutionernas kulturutbud. Det tror jag har en väldig potential.

Deltagande och påverkan stärker individer och förbättrar det kollektiva. Kulturupplevelser ger olika skildringar av verkligheten och kan också ge verktyg till individer att såväl analysera som formulera sin egen verklighet. Därför bör man också satsa på den. Detta är god vänsterpolitik.

Jag läser: Ungas kultur i MalmöTwittra om detta!

Väckelsemöte på Drama!

[edit: den här texten har blivit ändrad sedan den publicerades]

Okej. Låt mig börja med att konstatera att jag inte är det minsta objektiv. Jag är sjukt stolt över Staffan, så mitt utlåtande över hans klubb Drama! (som hade premiär igår) är inte det minsta objektivt. Istället blir det subjektivt.

Oh My God! Jag hade aldrig föreställt mig att kvällen skulle bli så fulländad som den var. Staffan och Dan fyllde dansgolvet redan när de spelade, och Surkin och Para One briljerade.

Redan klockan 01 fick Debaser stänga insläppet för att klubben var full! Fattar ni? Full! Vilken lyckad premiär.

Men det är faktiskt inte bara jag som tycker så här. Insläppssiffrorna talar sitt språk, men också reaktionerna efteråt. Läs bara på Dyngan (Malmös i särklass viktigaste nöjesförmedlare – de skriver också på Dygnet Runt i Sydsvenskan).

Och kamrater se på den här filmen, inspelade de sista fyra minuterna av klubben igår. Det kokar, skriks, visslas i visselpipor och framförallt – det dansas! Succé!


__________________________________

Min eftermiddag började med Sara
Sen joinade vi CarroSusanne hakade på - vi slutade aldrig dansa!

Full fart på dansgolvet och på scenen

Dansgolvet kokade

Staffan var glad och dansande

Staffan, Dan och Para One på scenen
Staffan, Para One och Surkin

Jag läser: Väckelsemöte på Drama!Twittra om detta!

Kulturfest hela lördagen

För min del kommer lördagen att gå i kulturens tecken. Först ska jag dra till kulturfestivalen "Vill du så kan du så får du" som nu äntligen går av stapeln. Helt fritt från kommersiella krafter och vinstintressen välkomnas alla som vill bidra till eller ta del av utbudet.

Hela idén är att det som sker är av alla, för alla. Ett litet kulturellt steg mot ett bättre, mer socialistiskt samhälle, skulle man kunna tolka det som.



På kvällen är det dags att dansa. Finally äger premiären av klubben Drama! rum! De två franska super-djsen Surkin och Para One kommer tillsammans med oss dödliga att få dansgolvet att koka fram till morgontimmarna. Ensemble nous créerons joie pour chacun!

Om du vill haka på till någon av grejerna så slå mig en signal.

__________________

Lyssnar just nu på:

* Tough Alliance - "New Chance" (de första tjugo sekunderna på skivan låter som musiken till "Prince of Persia: Warrior Within", det ger tummen upp!)

Läser just nu:

* Förslag till politiskt och organistoriskt handlingsprogram för SSU inför vår förbundskongress

Senast sedda biofilm:

* Pirates of the Caribbean: At World's End (med Staffan och Carro - sanslöst snygga effekter men rörig och utdragen "handling")

Jag läser: Kulturfest hela lördagenTwittra om detta!

Min tolkning av Sylvia, kontra filmens tolkning av Sylvia

Jag och Staffan hyrde filmen “Sylvia häromdagen. Den handlar om den amerikanska författaren Sylvia Plath och hennes liv.

Gwyneth Paltrow i huvudrollen

Jag fann min väg till hennes dikter och bok via litteraturvetenskapen i Svenska B. Dessutom har jag sen förstått att det är flera av mina vänner som äger allt som blivit publicerat. Hon är något av en ikon hos många av mina äldre vänner som valt att kalla sig feminister.

Till exempel så lät Plath sin kvinnliga huvudkaraktär i boken ”Glaskupan”, Esther, vara en frisinnig kvinna som fångas av normer och förväntningar. Esther tänker ifrågasättande kring de normer hon möter kring sexualitet, kvinnors roller och barnafödande. Normer som också kommer att till stora delar styra hennes liv. Hon är fast i äktenskapet, i kärnfamiljen. Det är emellanåt skrivet med ett queert förhållningssätt. Normen synas, inte det avvikande.

I (den mästerliga) diktsamlingen ”Ariel” skriver hon självutlämnande om sin pappa, sin make, skrivkrampen, barnen, sina självmordsförsök. På ett utpräglat eget sätt beskriver hon de känslor hon har och låter associationerna flöda. Språket är rappt och rytmiskt. Orden och meningarna är hårda.

En av sakerna som tilltalar mig var Plaths mod att sticka ut. Hon döpte en av dikterna i ”Ariel” till ”Lesbos”, som jag citerar:

“You have one baby, I have two.
I should sit on a rock off Cornwall and comb my hair.
I should wear tiger pants, I should have an affair.
We should meet in another life, we should meet in air,
Me and you.”

För mig är detta förhållandevis tydigt. Hon öppnar i tankevärlden upp för handlingar bortom sin make (som när detta skrevs var otrogen med en väninna till Sylvia) och bortom det heterosexuella tvåsamheten. Och varför är det hon som har ansvaret för barnen, trots att det är maken som spräcker den familj de formaliserat genom äktenskap?

Allt detta är tolkningar. Så är det med dikter. Men hennes förhållningssätt och kritik mot hur normerna kväver henne känns universell. Mina intryck fördjupades när jag läste hennes dagböcker. Dessutom är ju den ovanstående dikten döpt till just… ”Lesbos”.

Men den här sidan av Sylvia Plaths person eller författarskap finns överhuvudtaget inte med i filmen. Det är osynliggjort, bortprioriterad eller valfri annan förklaring. Var filmmakarna oroliga för att ett nyanserat porträtt av författaren skulle alienera publiken? Ser man ner på kärlek mellan kvinnor – om ens bara i en dikt, eller ett romankapitel?

Oavsett så förminskade det filmen för mig. Det är synd, för den var helt klart sevärd och mycket väl uttolkad av Gwyneth Paltrow. Så se den ändå, men framför allt: läs henne.

Jag läser: Min tolkning av Sylvia, kontra filmens tolkning av SylviaTwittra om detta!

Demonstration i Karlskrona

I helgen var vi ett 30-tal SSU:are från Skåne som tog oss till Karlskrona för att demonstrera utanför Sveriedemokraternas riksårsmöte. Vi protesterade inte mot deras årsmöte som sådant utan mot den främlingsfientliga ideologi de företräder i såväl retorik som politik.

I såväl strålande sol som ösregn så talade vi med karlskronaborna om vad SDs politik går ut på. Det är framförallt detta som är viktigt. Vi ska avsky partiet och men öppet tala med dess väljare. Det är inte i tv-debatten eller i insändaren som vi vinner kampen mot rasismen. Det är i samtalet med de som valt att lägga sin röst på ett rasistiskt parti som kampen ska föras.

Under dagen citerades Olof Palme. Han får avsluta inlägget:

”Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium. En förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med en sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen. På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur. Även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord. En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det rivas upp sår som aldrig läks.” Jag läser: Demonstration i KarlskronaTwittra om detta!

Migrationsverket mot ettåriga Trisha - måtte de förlora!

Igår samlades vi 20 stycken utanför migrationsdomstolen i Malmö. Vi var där för att visa vårt stöd för Emily Collins, en 29årig könsstympad kvinna. Hon har flytt från Nigeria för fem år sedan för att rädda sin då nyfödda dotter Ashley undan samma öde. Här i Sverige har hon fått ytterligare en dotter, precis ett år fyllda Trisha. Jag var där för att jag blev kontaktad av Helena Smith från SSU Kristianstad, en SSU-kommun som jobbat mycket med fallet.

Helena och Fatima från SSU Kristianstad hade tagit sig till Malmö.

Igår var det Migrationsverket vs. ettåriga Trisha. Mor och syster har redan fått avvisningsbeslut, trots överklaganden ända upp till Europadomstolen. Myndigheterna hävdar att familjen kan flytta till en annan del av Nigeria än där släkten bor, och att Emily ska utnyttja skydd från NGO:s och den nigerianska lagen mot könsstympning.

Som ensamstående mor med två barn blir det sociala stigmat enligt Emily och hennes expertvittne Vanja Berggren (medicine doktor i internationell hälsa, som lagt fram en avhandling om kvinnlig könsstympning) mycket stort. Att vara ensamstående mor är inte samma sak i Tollarp (Emilys hemkommun i Sverige) som det är i Nigeria.

Enligt Vanja Berggren är risken för könsstympning hundraprocentig om de hamnar hos släkten, och om de lever i landet som flyktingar undan sin familj är risken fortfarande 50 procent. Hon säger att lagen mot könsstympning bara är en papperstiger som man inte följer.

Migrationsverket höll fast vid sin avvisningslinje under de flera timmar långa förhandlingarna igår. Beslut kommer den 29:e maj. Varje dag är en oviss väntan för familjen och för de omkring som bryr sig.

Det gör ont i mitt hjärta men det bleknar i jämförelse. Det troliga resultatet av en avvisning kommer att göra dödligt ont, livshotande ont. Måtte Migrationsverket förlora striden.

SR har en artikel här.

Kristianstadbladet har en utförlig och bra artikel här.

På TV4 Öresund klickar du dig fram till 18.50-sändningen (15/5) och klickar på inslaget ”Emilys sista chans”. Jag läser: Migrationsverket mot ettåriga Trisha - måtte de förlora!Twittra om detta!

Maxim Lindqvist på Nöjesguiden är sexist

En av mina favoritplattor den här våren är Feists ”Reminder” (vilket ni ju har kunnat se både här och på min last.fm). Därför har jag med intresse följt vad den har fått för recensioner. Tyvärr finns det musikskribenter som fokuserar på annat än musiken. Maxim Lindqvist på Nöjesguiden är en sådan:

Vad ska jag egentligen göra av musik som inte går att dansa till, eller inte handlar om 26-tumsfälgar? Är det meningen att jag ska mysa uppkrupen i en soffa med pläd runt benen och skriva ner mina känslor i en dagbok till tonerna av den? Ledsen, men jag var inte där när de delade ut äggstockar.

/.../

Feists The Reminder är flickvänsmusik.

/.../

Det är en genre långt befriad från musikalisk talang, men dess bruksvärde är begränsat till stunderna då du pliktskyldigast ligger på sängen med din flickvän och "bara tittar varandra i ögonen", med värmeljus fladdrande i bakgrunden, medan allt du vill är att sätta på Pretty Ricky och daska hennes stjärt röd.

Vad säger detta om Feists musik? Ingenting. Resultatet är bara sexistiskt skräp som reducerar Feist från artist till en kvinna som gör ”Tjejmusik” (jag skojar inte – det är kategorin som anges av Lindqvist i recensionen).

Victoria Ahlberg har analyserat recensionen djupare, och har också kollat upp vad Maxim Lindqvist har skrivit tidigare. Hon har hittat mer sexism, homofobi och mansgriseri. Hon menar vidare att Maxim Lindqvist gör sig känd på att underordna kvinnan och överordna mannen.

Precis som Anders är jag inte alls förtjust i det här.

Tvärtom. Jag är trött på alla sexister som får publicera sina alster i svensk media utan att någonsin få svar på tal. Kan inte detta bli ett fall där vi faktiskt reagerar och säger ifrån?

Skriv på din blogg eller skriv en insändare. Ta kontakt med Nöjesguiden och fråga dem om detta representerar deras syn på manligt och kvinnligt, på sexualitet och på kvinnliga artister. Fråga de affärer som delar ut Nöjesguiden om de står bakom det.

Varhelst sexism och mansgriseri visar sitt fula ansikte måste vi göra motstånd.

________________
För övrigt har jag placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se Jag läser: Maxim Lindqvist på Nöjesguiden är sexistTwittra om detta!

Drama!

Nej då. Jag är inte alls stolt.

http://www.debaser.nu/?id=1229

Varför skulle jag vara det?

http://dygnetrunt.se/mingel/premiar-for-debaser/18878/db/733

That's my Staffan allright. Jag är så stolt och glad att jag spricker.

Jag läser: Drama!Twittra om detta!

Ensamkommande flyktingbarn och rättssäkerhet

SSU Malmö har i många olika sammanhang arbetat tillsammans med asylgruppen i Malmö. Vi har haft temadagar om flyktingpolitiken med inbjudna föreläsare från deras arbetsgrupper, arbetat i asylkampanjen tillsammans och så har vi deltagit på deras utbildningar för nämndemän. Vårt öppna förhållningssätt till asylgruppen bygger på vetskap om det oerhört viktiga jobb de utför.

På 1:a maj i Malmö var asylgruppen som vanligt på plats när socialdemokraterna samlades i Folkets Park. Budskapen de levererar växlar, men det är alltid intressant (och ofta skrämmande) att ta del av deras berättelser och krav.

Asylgruppen på 1:a maj 2006

I år arbetade de för att få mötesdeltagarna att uppmärksamma rättslösheten för våra ensamkommande flyktingbarn. Problematiken här ligger mig varmt om hjärtat då det är vårt sociala utskott (där jag sitter) i Stadsdel Centrum som handhar de barn som anländer till Malmö. Därför blev jag genast orolig över vad jag skulle få läsa på deras informationsblad – har vi missat något?

Budskapet gällde dock Migrationsverkets hantering av ärendena och inte vår (även om den också är satt under hård press och säkert skulle kunna utvecklas till det bättre). Informationsbladet var en sammanfattning av en debattartikel:

”För ett drygt år sedan lades Utlänningsnämnden ned. En av anledningarna till detta var att öka rättsäkerheten i asylprocessen och minska handläggningstiderna … När det gäller ensamkommande barn så skall deras ärende ha högsta prioritet. Tidsramen man har satt omfattar tre månader. En fin ambition att sträva efter men inte ett måste. Att Migrationsverket inte har klarat av att leva upp till denna riktlinje är uppenbart. Bland de ensamkommande barn som befinner sig i Sverige har många väntat i över ett halvår. Bara 5 av de 69 barn som bor på kommunala boenden i Malmö har ett ärende som överhuvudtaget är påbörjat. Ingen har hittills fått ett beslut. En överväldigande majoritet har alltså inte ens blivit tilldelade advokat eller handläggare. ”
” Handlingsutrymme för Migrationsverket skapar rättsosäkerhet för de ensamkommande flyktingbarnen” Ylva Sjölin & Sandra Blomqvist, Asylgruppen i Malmö

Faktan här är alarmerande. Jag känner till utvecklingen utifrån det kommunala ansvaret, men har inte samma insyn på den statliga sidan. Jag blir upprörd när jag tar del av statistiken. Varför arbetar myndigheten på det här sättet? Vilka förklaringar finns det? Oroväckande nog hittar artikelförfattarna en hemsk förklaring, som de är oroliga för ska bli praxis i ärendehanteringen.

”Ensamkommande barn, vars familjer inte går att spåra eller de som inte har någon, kan Sverige inte avvisa. Men när man fyllt 18 år betraktas man inte längre som ett barn. De en gång ensamkommande barnen är helt plötsligt vuxna och ansvaret för dessa ser då helt annorlunda ut, liksom behandlingen av deras ärenden.

Nyligen tog Migrationsöverdomstolen ett vägledande beslut. Ärendet gällde en 17-årig pojke som kommit till Sverige tillsammans med sin mamma på grund av anknytning. Beslutet om avslag kom när pojken hunnit fylla 18 och därmed inte längre ansågs befinna sig i en beroendesituation till sin mamma. Detta innebär i förlängningen att alla handläggningar av ärenden ska komma att behandla den vid prövningstillfället aktuella åldern på den asylsökande. Det väsentliga skall enligt kommande praxis alltså vara förhållandena när beslutet om asyl fattas och inte när ansökan lämnas in.

En asylsökande som fyllt 18 och vars asylskäl inte är fullgoda i Migrationsverkets kritiska ögon kan avvisas, tillskillnad från en asylsökande under 18. Vi menar att ovan nämnda vägledande beslut därmed även riskerar att leda Migrationsverket till att medvetet välja att förlänga handläggningstiderna så att dessa barn ska hinna fylla 18 och på så sätt skapa ett större utrymme för avvisning. I denna tolkning av ett av rättsväsendet klarlagt faktum lyser den så omdebatterade och eftersträvade rättssäkerheten tydligt med sin frånvaro.”

etta måste jag titta närmare på. Dels som politiker, dels som medlem i SSU och socialdemokraterna. Detta får inte tillåtas bli praxis i Sverige. Handläggare får inte se det som ett självändamål att kunna leda varje fall till ett avvisningsbeslut. Det handlar om människor – barn – och inte statistiska enheter i uppehållstillstånds/avvisningskolumner.



____________________________
Lyssnar just nu på:
* Electrelane - "No Shout No Calls" (ett av mina absoluta favoritband har släppt årets popskiva)
* Feist - "Reminder" (fast å andra sidan kommer Feist väldigt nära)

Läser just nu:
* Erik Fichtelius - "Aldrig ensam, alltid ensam" (förvånansvärt intressant)
* Louis Fischer - "Lenin" (så oerhört detaljrik, det känns som att vara med på plats)

Spelningar jag ser fram emot just nu:
* Built To Spill 9/5 (KB, Malmö) - http://www.last.fm/event/85845
* Surkin 26/5 (Drama!, Debaser Malmö) - http://www.last.fm/event/233055

Biobesök jag inte längtar efter just nu:

* Sunshine (varför gillar Staffan katastroffilmer?)

Jag läser: Ensamkommande flyktingbarn och rättssäkerhetTwittra om detta!